Ljusets Drottning

Han tittar på henne med ögon fyllda av bitterhet och förödmjukelse, sedan hugger han. Svärdets, kalla livlösa stål, skär igenom huden. Blodet forsar fram och färgar det vita linnet rött. Smärtan är olidlig men framför sig ser hon ett ljus, en närvaro. Han är med henne som han alltid varit. Gud är med henne, …som han alltid varit. Hon minns när hon såg honom första gången…

-<>

Solen skiner och sprider sitt ljus över det stora huset med den vackra trädgården. Det är en rik romersk mans trädgård och i mitten står ett stort olivträd. Vid dess fot sitter en liten flicka i skugga. Hon sitter med uppdragna ben och ser solstrålarna dela sig mot löven. Ögonen är rödsprängda och på hennes kind rinner fortfarande tårar. Hon kommer alltid sakna sin pappa och kan inte fatta att han är borta, död.

Hon är bara fem år men redan eftertänksam och allvarlig. Hon har hört sin pappa tala om Gud, den kristne guden och nu känner hon Guds närvaro, nu ser hon honom. Hans ljus är så vackert. Hon hör honom tala till henne. Han vill att hon skall lova. Året är 286 i Syrakusa på Sicilien och Lucia har träffat sin Gud.

Så hon ger löften om evig trohet till Gud och att för evigt bevara sin jungfruliga oskuld. Men hon vet att det är farligt. Kristna är förföljda och kastas i fängelse och torteras. Så hon håller det för sig själv och berättar inte för någon inte ens sin mamma.

Men utan en man i huset oroar sig Lucias mamma Eutychia för hennes framtid och lovar bort den vackra flickan till en lovande men hednisk ung romersk man, för giftermål så snart hon blivit tillräcklig gammal. Lucia kan inte tänka sig att svika sitt löfte till Gud och när det dags att fira förlovningsfesten lyckas hon undvika den genom att spela sjuk och dålig. Hon ber dagligen Gud att han skall rädda henne från detta äktenskap.
Under hela sin ungdom är Lucia helt upptagen med att göra Guds verk. Hon hjälper fattiga och sjuka…och besöker fängelser. På nätterna smyger hon under stadens gator, i mörka tunnlar som leder till fängelsehålorna. I båda händerna har hon korgar med nybakta brödbullar formade som kors, som en påminnelse och uppmuntran till de kristna i fängelset. För att se i de kolsvarta och fuktiga tunnlarna, men med händerna upptagna, har Lucia satt stearinljus i en krans runt håret. När fångarna ser henne komma på nätterna börjar flera att gråta av tacksamhet för denna ljusets ängel. Hon betyder skillnaden på liv och död för många. Hon är älskad och fångarna kallar henne för Ljusets drottning.

När Lucia är 17 år har hennes mamma varit sjuk länge, men nu är det allvarligt. Hon hostar blod och läkarna står handfallna. Lucia övertalar sin mor om att de båda skall göra en vallfärd till det populära pilgrimsmålet Catania, 8 mil från Syrakusa. Där finns graven till den heliga martyren Agatha som 52 år gammal dödades för sin tro.

Vägarna är steniga och solen het. Men Lucia ber konstant under resan och framme vid graven visar sig Agatha för Lucia i en syn: ”Min syster, varför ber du mig om något du lika väl själv kan ge din moder? Din tro har botat henne!”

Lucia ser i samma ögonblick hur hennes mor får tillbaka färgen i ansiktet och ler stort. Hon berättar om sin böner, om sin tro och om sina löften till Gud. Som tack för detta Mirakel lovar modern att hon skall slippa gifta sig och att hela hemgiften skall skänkas till de fattiga, istället för att gå till den tilltänkte mannen. Lucia känner sig lyckligare än någonsin.

Men den blivande brudgummen blir vansinnig av ilska och sårad stolthet. Han anger Lucia som kristen för ståthållaren Paschasius på Sicilien. Detta sker år 303 som var det allra blodigaste under den Romerska kejsarens förföljelser av kristna. Så Lucia blir fängslad och torterad men visar inga tecken på att ge upp och klagar inte. Detta retar ståthållaren som dömer henne till ”ad lupanare”, d.v.s. tvångarbete på bordell, där skall hennes oskuld försvinna och Gud överge henne som en smutsig syndare.

Det är tänkt att hon skall köras dit i oxkärra, endast iklädd i ett tunt vitt linne, genom stadens gator och bli hånad och spottade på av invånarna. Men oxarna mäktar inte rubba kärran. Man tar fler oxar och flera hundra män men fortfarande går inte kärran att rubba. Lucia ser upp mot himlen och säger tyst, ”Tack!”

Ståthållaren blir rasande och beordrar fram ved runt kärran för att bränna Lucia men de heta lågorna har ingen effekt. Kokande olja hälls över henne men inget händer. Samtidigt predikar Lucia högt för all de som samlats. Henne röst är stark och predikan och bönerna når fram och berör. Det lyser om henne.

I folkmassan står den förorättade fästmannen. Han känner en stark ilska välla upp inombords. Hon skämmer ut honom. Hennes skönhet gör det ännu värre. Som han väntat på att hon skulle dela hans bädd. Denna häxa, denna sköka som tillber en märklig Gud som verkar skydda henne. Som hon lurat honom. Hon måste straffas och hon måste tystas.

Han rusar fram till de falnande lågorna och ställer sig framför henne. Ett kort ögonblick tittar han på henne, sedan drar han sitt svärd. Hon ser honom djupt i ögonen när spetsen på svärdet tränger in i halsen. Hennes röst tystnar och blodet väller fram över det vita linnet. I pulserande kaskader rinner livet bokstavligen ur Lucia. Men trots sina dödliga skador lämnar inte livet henne. Svag rosslar hon fram en förutsägelse till ståthållaren: Paschasius, du dör i påsk.
Lucia ligger med dödliga skador, rösten bär inte längre och blodet rinner i rännilar över sanden på marken, men hon dör inte. Hon vägrar döden. En man som är präst lösgör sig ur folkmassan och går ner på knä bredvid henne. Han ger henne vin och bröd och när han lägger sin hand på hennes panna och ger henne välsignelsen, stänger hon sina ögon och slutar andas.

Folkmassan är tyst. Ett avlägset muller hörs när molnen på himlen sluter sig samman och ett mörker breder ut sig. Himlen håller andan.

Lucia är död, men hon har mött sin Gud

Lucia är död, men ett helgon är fött.

Lucia är död, men lever nu och för evigt i våra hjärtan och påminner oss om ljuset när det är som mörkast.

[Lucia legenderna, fritt tolkade och dramatiserade – Joacim Åstedt 2015]

Annonser

Världen är galen

Även om världen inte gick under idag så är den tyvärr galnare än någonsin. Med en spänd förväntan och faktiskt lite hopp om förnuft väntade jag på vilka idéer som NRA (National Rifles Association) skulle lägga fram som svar på den senaste massakern på en skola i USA. När jag såg att de utannonserade en presskonferens om detta tändes ett hopp om att de kanske skulle erkänna att mängden vapen och dess tillgänglighet är kopplat till mängden våld i samhälle. Och kanske skulle hålla med om att enskilda medborgare inte behöver ha halvautomatiska semi-militära vapen i sina hem. Men ack så jag bedrog mig, deras förslag var istället en extrem eskalering, en vansinnig upptrappning av den galenskap som leder till dessa massakrer. Förslaget var att ha beväpnade vakter i alla skolor i USA. Det kommer inte på något sätt förhindra dessa galningar från att utföra sina dåd, möjligen förändra deras taktik och man kan ana vilka som i fortsättnig skulle tillhöra de första offren.

Så till den andra indikationen på världens galenskap, centerpartiets nya idéprogram; Det är kanske ännu extremare än NRAs idéer och minst lika orealistiska. Jag blev stum när jag läste en sammanställning av några av idéerna. Det var som en kombination av Republikanerna i USA och Ung vänster i Sverige. Och med tanke på reaktionerna från stora delar av Centerpartiet ute i landet, det kanske minst förankrade och genomtänkta idéprogram någonsin.

//Joacim

1 maj: Skådespel och bröd åt folket

Alla 1 maj-talare vill presentera något nytt och uppseendeväckande och  det gäller att höja rösten över bruset från alla andra högstämda 1 maj talare. Men hur fan kan Carin Jämtin utlova sommarjobb till 200.000 gymnasister? Nu går löftespolitiken upp i högvarv. Alla vet att det inte är realistiskt men det är tillräckligt långt bort från val och egen regeringsmakt för att Socialdemokraterna så grovt skall kunna flörta med de unga väljarna. Min förhoppning är att de ser igenom detta uppenbara förförelseförsök. Förslaget är dessutom sådant att det i slutändan är varje enskild kommun som skjuter till resurserna och ordnar fram de utlovade jobben. Någon som tror det kommer att hända?

Jag tror på politiker som skapar förutsättningar för ungdomar genom att säkerställa den grundläggande basen för deras och Sveriges framtid, skola och utbildning, inte genom tillfälliga allmosor och temporära insatser. Jag tror på principiella politiska åtgärder, med tydliga prioriteringar av de viktigaste områdena i samhället inte småaktigt tjafs om vilket parti som sänkt arbetslösheten mest under sin senaste mandatperiod.

Det finns många grupper i världen som förtrycks under strukturella orättvisor, det är långt kvar till en rättvis och jämlik värld. En sådan här dag borde ägnas åt att lyfta de bortglömda och svaga, de orättvist behandlade, de som p g a samhällsstrukturer inte kan skapa ett drägligt liv. Jag skulle vilja att alla politiker sökte i sin inre övertygelse efter inspiration till åtgärder att förbättra samhället snarare än att brainstorma med mediakonsulter om vad som faller folket bäst i smaken just nu. Och Socialdemokraterna är inte ensamma. Någon som minns Folkpartiets krav på språktest för invandrare precis före valet 2006?

Mötet med andra…

Beroende på vad man har för intressen så är det inom olika områden man letar efter det exceptionella och jag tror att alla gör det. Det kan vara den vackraste tavlan, den häftigaste motorcykeln eller den läckraste maten. Själv njuter jag mest av möten med fantastiska människor. Jag skall vara noga med att säga att det är enastående människor utifrån mina egna, högst själviska, ramar jag menar. Det finns ingen mall 1A som man kan klassa in människor i och jag gillar att jag, i mötet med nya människor, hela tiden får anledning att omvärdera mina ramar för vad jag gillar. Ibland dyker det upp härligt komplexa och osannolikt märkliga typer som överraskar med sina starka personligheter eller lågmälda, eftertänksamma och kloka individer, det går inte att förutsäga vad som kommer näst och det gör livet intressant och fascinerande. Inom många områden finns ganska snäva ramar för vad som anses vara bra eller dåligt, men när det kommer till personlighet och karaktär finns inga bestämda ramar. Nya spännande figurer dyker upp i mitt liv med egenskaper jag inte tidigare ens kunde föreställa mig, men som jag till både förvåning och glädje upptäcker att jag gillar.

I mötet med andra hittar jag mig själv, ser jag världen och förstår livet. Och generellt kan jag välja två grundläggande inställningar; Nyfikenhet och en rörelse mot mina medmänniskor eller rädsla och en rörelse bort från de jag möter. Rädsla för det okända är roten till mycket ont och jag tror uppriktigt att världen hade varit en vackrare och bättre plats att leva på om vi alla bara lite grand rörde oss mot varandra med lite nyfikenhet och tolerans. Då uppstår förståelse och kärlek och grunden för att reda ut konflikter på ett konstruktivt sätt. För konflikter uppstår alltid, de kan man inte undvika, men man kan förändra förutsättningarna och sättet att lösa dem.

Den 22 maj fullbordas hyckleriet

Snart skall en liten tjej som heter Estelle döpas. En ritual som går ut på att en person som inte själv har sagt ja till en religion ändå initieras i denna och därmed anses vara räddad från evig förbannelse. Kyrkan vet att det här inte är logiskt rent teologiskt så därför finns Konfirmationen, bekräftelse av det redan bekräftade, som ett sätt att fixa till denna religiösa bakvända motsägelse. Dessutom ingår det i dopet ofta att föräldrarna står och lovar att de skall uppfostra barnet i ett kristet hem, vilket i de allra flesta fall i Sverige bara är ett stort spel för galleriet. Man döper sina barn för det är vackert, gulligt, alltid har varit så och vad skulle släkten säga annars?

Just i detta fall är situationen extra märklig eftersom Estelle rent tekniskt en dag kan komma att bli Sveriges statschef, en titel och ett jobb som hon alltså ärver, en tradition som jag tycker är ovärdig en demokrati. Yttrandefrihet och religionsfrihet är viktiga hörnpelare i en demokrati och det borde vara en självklarhet att de officiella representanterna för Sverige är föredömen på dessa områden, men med de regler Sverige har för statschefsjobbet är detta en omöjlighet och den 22 maj fullbordas hyckleriet. Då kommer stora delar av Sverige följa hur en liten tjej får lite vatten skvätt på huvudet och det kommer att framställas som något väldigt speciellt, unikt och viktigt. Medierna kommer hysteriskt att publicera stora mängder bild och text om denna icke-händelse. Massor av kända dignitärer från hela världen kommer att resa till Sverige för att på plats se samma vatten skvättas och en hutlöst dyr mottagning, med lyxig och påkostad mat och vin, hållas. För det är ju så speciellt med kungligheter och helt enkelt fortfarande skillnad på folk och folk.

Jag saknar stadsbiblioteket i Göteborg

I mitt jobb skall jag ibland analysera insamlat material och presenterar detta i begripliga slutsatser och rekommendationer. Det händer också att jag skapar utbildningsmaterial där komplexa koncept skall förenklas och förklaras. För att göra detta behöver jag då och då få vara på en trygg, lugn och kreativt inspirerande plats. Jag har också ett behov av att bara få tänka och skriva, att få en utblick och nya perspektiv på världen. Det finns en sådan plats. Ett hörn längst upp på översta våningen av stadsbiblioteket i Göteborg, som ligger längst upp på ståtliga avenyn. Hörnet ligger lite för sig själv, precis bland böcker om att skriva. Det finns ett fönster och eluttag för laptopen precis bredvid. Det är perfekt och jag kan sitta där i timmar, skriva, läsa och tänka.

Stadsbiblioteket är en dynamisk och levande plats. Det bästa jag vet är att leta i hyllorna och vagnarna med nyligen tillbakalämnade böcker som ännu inte blivit insorterade på sin ordinarie plats. Dessa böcker är något som nyss någon visat ett särskilt intresse för och som är uppletade bland alla de andra inom samma ämne. Här bland återlämnade böcker har jag gjort mina största fynd. Våningsplanen ljuder också av ett lugnt liv som framförallt alla unga studenter står för men också de försjunket tidningsläsande  eller de i källaren schackspelande äldre männen.

En annan plats för inspiration är borden på de olika våningsplanen med utsorterade böcker som kan köpas för 5 eller 10 kr. En gång hittade jag en bok som jag tidigare hört talas om och tänkt läsa i över 20 år men aldrig kommit mig för. Jag lyfte upp den och höll klassikern i min hand och förvånades över hur tunn den var och vilket annorlunda upplägg den hade för att vara en managementbok om ledarskap. Så fram med 5 kr och sedan ner i stolen. Två timmar sedare var läsandet över och jag satt förstummad och imponerad. Japp, det här var egentligen allt man behövde veta om ledarskap, samlat i denna tunna bok i berättelsens form. Inte konstigt att den var en sådan klassiker. Om någon vill låna den så står den numera hemma i min egen bokhylla. ”The One Minute Manager” av Kenneth Blanchard.

Bland alla serviceinrättningar i Sverige som jag kommit i kontakt med har stadsbiblioteket imponerat mest. De har utvecklat sina tjänster och rutiner och utnyttjar tillfullo den moderna teknik som finns för maximal effektivitet och nytta för mig som brukare. Trots detta skall man nu bygga om och ut biblioteket för framtiden. Det är vällovligt och säkert nödvändigt men det kommer inte att vara klart förrän 2014. Nu är det sedan första veckan i mars stängt och man har öppnat små filialer och spritt ut böckerna på de andra biblioteken i Göteborg. Jag hade inte förstått hur mycket jag skulle sakna denna monumentala plats. Jag älskar böcker och jag älskar den stämning och atmosfär som finns i detta kunskapspalats, denna samling av visdom, skönhet, humor och historia. Jag saknar stadsbiblioteket i Göteborg intensivt och längtar till första kvartalet 2014.

Massakern i Homs

Känslan av lycka och välbefinnande sprider sig i kroppen när jag tittar ut över den klarblå den himlen och bländas av den härliga och starka vintersolen. Morgonen är precis så där skön som den skall vara. Jag njuter av en harmonisk och god frukost med min fru. I bakgrunden sjunger Peter Jöback ”Absent Friends” och får det att bubbla i mig av må bra känslor. Jag tänker på att vi senare under dagen skall få träffa några av våra bästa vänner över middag. Kaffet smaker precis så gott som kokkaffe kan smaka, äggröran är precis så krämig som den skall vara och Annika just så vacker som hon kan vara på morgonen. Strax skall vi iväg och träna tillsammans. Livet känns fantastiskt och jag mår bara bra.

Men samtidigt växer gråten i halsen, frustrationen ökar och ilskan bubblar under ytan. Natten till idag lördag, har de syriska regeringstrupperna bombarderat vanliga stadsdelar i staden Homs med granateld. Hus med hela familjer har förintats och det totala antalet döda beräknas uppgå till över 200 individer, varav många barn. Ytterligare minst 500 är skadade och vårdresurserna är knappa. FN sitter just nu i skrivandes stund i ett snabbinkallat möte för att få stopp på våldet och dödandet i Syrien, men som alltid finns storpolitiken med och denna gång i form av Ryssland som genomgående under vintern stoppat alla försök att sätta press på den Syrianska regeringen. Massakern i Homs är fruktansvärd att läsa om. Den påminner mig om det där andra som finns i oss människor, som kommer fram i onda tider och som förstör, förintar och fräter sönder kärleken och lyckan.